NICOLAS 1
Inget förföljer mig
Inga mord hemsöker mig
Ingenting
Jag tänker inte på det
Därför är det svårt för mig att berätta
För att kunna berätta, måste jag tänka på det
Det skulle slutligen skada mig, så jag gör det inte
Jag tänker inte på det
Likgiltigheten har hjälpt mig till anpassning och fortlevnad
Att inte bry sig är mycket bättre
Att bry sig är en svaghet
Det är sant, så är det
När man bryr sig, har man bagage
Man kan inte bara flytta
Man behöver oroa sig
Och man har något att förlora
Om jag hade haft ett val,
och du säger kanske att vi alla har ett val
Möjligtvis har vi det
Om jag kunde, skulle jag önska att jag var någon annan
Det hade varit bättre
Det hade varit bättre för mig
Men jag kan inte ändra det förflutna
Kan inte kontrollera framtiden
Allt jag har är nu, den här stunden
Därför tänker jag inte på det
Jag stod i mörkret och stirrade på Elias som satt försvarslös med ryggen mot dörren, utan möjlighet att överblicka lokalen. Slarvigt av honom, aningslöst. Så skulle jag aldrig placera mig i ett rum. Så sitter bara en man som inte förstår sin roll i det större sammanhanget. Nej, det gäller att ha huvudet på skaft och att ha ögonen med sig om man är ett bytesdjur. Rovdjuren lurar i mörkret.
Som om mina tankar hade spridit sig som en doft i rummet, vände sig Elias plötsligt om, stirrade rakt på mig och gav sedan ifrån sig ett nervöst skratt. "Har du stått där länge?"
Jag stod tyst kvar och väntade ytterligare en stund för att göra honom extra osäker, få honom att flacka med blicken. Ljudlöst gled jag ut ur mörkret, fram i ljuset och satte mig på stolen mitt emot min uppdragsgivare. Termen uppdragsgivare är bara en teoretisk benämning i vår arbetsrelation. Jag arbetar bara åt mig själv, så hade det alltid varit, och så skulle det förbli. Det är viktigt för mig att klargöra det för Elias, om han blir självgod. När som helst kan jag avsäga mig ett uppdrag, även om det hittills aldrig har hänt.
Elias harklade sig. "Man får väl ändå säga att du skötte det snyggt. Det spårade ur, fast du räddade situationen. Liam skulle ha snackat, han har en stor käft. Eller hade kanske man ska säga." Han verkade anstränga sig för att låta lugn, men svajade på rösten. Svalde oftare än vanligt. Var inte tillräckligt stadig med blicken.
Stackars Elias hade inte all information, det var bara att spela med. Han vet inte vem jag verkligen arbetar åt nu för tiden. Jag log brett och höll ut händerna framför mig i en öppen gest. "Nu vill jag bara klargöra att de där två klåparna inte var mitt val, jag hade föredragit att sköta jobbet själv. Så blir det när man inte har en helhetssyn på uppdraget och förstår komplexiteten. Nästa gång tycker jag att du ska anlita mig från början, jag låter det aldrig gå så långt. Riksnyheter och polisjakt ... ja, man får det man betalar för." Jag tystnade, bet ihop käkarna och försökte trycka ner det svarta som bubblade upp inombords. Jag behövde till och med ta ett djupt andetag. Han hade lyckats irritera mig bara genom att nämna klåparna och få mig att tänka på dem. "Hursomhelst, jag såg till att städa upp efter dem. Lade dit ett villospår, såg till att sluta cirkeln. Det finns inget som kan koppla dem till oss."
"Till dig, menar du", svarade Elias.
"Självfallet, till mig. Mellan oss två är det vattentäta skott."
Elias såg inte övertygad ut. "Klockan då? Liam hade hans klocka."
Att ha sparat på viktigt bevismaterial som Erics Lanzars klocka i sin lägenhet var ett stort misstag . Ett girigt infall som tydligt visade hur inkompetent han var. Liam och Kim hade plockat personliga föremål från Erics bil som hade lämnats olåst på parkeringsplatsen: vigselring, plånbok och klocka. Allt borde ha förvarats på en plats som inte kunde förknippas med dem. Men icke. Liam fick sona för sin klumpighet.
"Ja, det är graverande omständigheter. Det binder honom till Eric Lanzars försvinnande. För oss innebär det fler lösa trådar som behöver knytas ihop. Jag önskar att jag hade fått ta hand om hela uppdraget från början, då hade vi inte suttit i den här situationen."
"Du kanske har rätt."
"Självklart har jag rätt."
Elias sa inget mer utan plockade fram ett brunt kuvert och sköt över. Jag tog upp det och drog tummen över kanten av sedlarna för en snabb kontroll innan jag stängde kuvertet och lade ner det i jackfickan. Det fanns ingen anledning till att räkna sedlarna, jag har aldrig blivit lurad av Elias. Om jag en dag mot förmodan blev lurad, skulle jag ge Elias en sådan omgång att han önskade att han aldrig hade blivit född.
För femton år sedan blev jag bedragen på pengar efter ett uppdrag, och såg till att statuera ett exempel. Plågade fanskapet länge innan jag hängde upp honom högt i ett träd. Numera föregår ryktet mig. Elias skulle aldrig våga; han vet att han inte skulle överleva dagen.
Elias lutade sig tillbaka i stolen och såg ansträngd ut. En tendens till svettpärlor vid tinningarna kunde anas. "Jag känner din kompetens, därför får du ta vid", sa han och såg mig i ögonen. Det fanns definitivt rädsla i blicken. Det var lustigt att Elias gav mig komplimanger, fast det uppenbarligen bar honom emot. Han ville hålla sig väl med mig.
Elias fortsatte: "Du ska ta reda på mer om Julia Harboe, hur hon rör sig i stan, vilka hon umgås med och så vidare. Kartlägg hennes nätverk. Du ska inte göra något ännu, du ska bara observera och skaffa mer information. Sammanställ och rapportera."
Jag log svagt. "Om det uppstår ett gyllene tillfälle, ska jag då inte ta hand om henne?" Egentligen visste jag mycket väl vad uppdraget gick ut på, jag hade redan blivit uppdaterad av Mr Money, som jag kallar min verkliga boss, men att leka med Elias roande mig. Det gav mig chansen att utveckla mina skådespelartalanger.
"Nej! Du ska bara samla information och hålla dig osynlig inför henne. Inga närmanden förrän du får order om det."
Jag lät leendet vila på mina läppar. "Självfallet. Jag bara skämtade."
Elias log inte och det irriterade mig. Att jag inte kunde manipulera den här ynkliga lilla mannen. Rädsla kunde jag se, och därmed en stor portion vaksamhet. Kunde Elias genomskåda mig och bluffa min charm?
"Vi fortsätter att hålla kontakt genom krypterad mail, men lämna ändå ingen känslig uppgift", sa Elias.
Jag satt orörlig kvar och stirrade på honom, borrade in blicken i huvudet på honom. Elias bytte ställning i stolen. Av obehag, hoppades jag. "Ja, det var allt." Han reste sig för att markera att mötet var avslutat.
Långsamt hävde jag mig upp, sträckte ut min imponerande kroppshydda. Blev stående med armarna hängande längs sidorna utan att nudda kroppen. Vi skakar aldrig hand med varandra. Båda tycker det är motbjudande, fast på var sitt sätt. Elias tycker säkert att jag är avskyvärd. Jag tycker att kroppskontakt är motbjudande. Jag undviker att ta i folk. Faktum är, att vid det laget jag tar i människor, är de ofta redan döda.