NICOLAS 7
Var schackspelaren, inte schackpjäsen, brukar jag säga. Behåll kontrollen och ligg alltid steget före. Det är min förmåga till planering som är min främsta tillgång. Med den behövs varken vänner eller medarbetare. Med god framförhållning behövs inte samarbete. Andra människor gör misstag och till slut förråder de mig. Därför har jag inga vänner. De är alla döda. Du kanske undrar om jag aldrig gillade mina vänner? Vid något tillfälle i livet är jag säker på att jag gillade dem.
Tony, Jocke, Fellini, Mackan. Det var lika bra att det skedde. De skulle ha dragit ner mig, någon skulle ha snackat. Att jag var tvungen att göra mig kvitt Tony, var synd. Han var en bra vän och lärde mig mycket om vapen. Men sånt är livet. Det blev för kostsamt. En vän är en gåva man ger sig själv. Just nu har jag inte råd.
Utåt sett är jag antagligen den ensammaste människan i världen. För det finns inget jag bryr mig om, inget jag önskar mig. Och jag kan inte få vänner som jag kan skapa relationer med. Eftersom det inte finns någon kärlek i mitt liv, måste jag ha något att ersätta det med. Jag ersätter det med hat. Konstant hat. Kontant påmind om att hata. Och hur går det för mig, kanske du vill fråga? Det får mig att sätta höger fot framför vänster fot. Det får mig att röra mig framåt. Annars skulle jag ha gett upp. Allt jag har kvar är hat. Det var det jag startade med. Man kan säga att cirkeln är sluten.
De är tre nu. Jag prisar mitt tålamod, men jag kan erkänna att jag har störts av katt- och råttaleken. Under de flesta uppdrag kommer man till insikt - leken är slut, det är dags att avsluta. Jag flyttar himmel och helvete och allt däremellan för att nå dig. Om jag är ond på dig är du inte säker någonstans. Och det menar jag. Du kan sikta en pistol mot mig, men om jag är ond, då rör jag mig framåt. Du skulle behöva skjuta mig för att få mig att stanna. Om du inte dödar mig då, är du riktigt korkad. För nästa gång du ser mig, då tar jag dig.