NICOLAS 6

Håll huvudet kallt, brukar man säga. Men jag menar att det är hjärtat som ska vara kallt, och huvudet varmt. Hjärnan ska arbeta, analysera, beräkna. Den ska genomföra uppdraget. Hjärtat ska inte vara med i beslutet. Det är bara en muskel som har sin uppgift att cirkulera blodet i ådrorna.

Folk slänger sig med uttryck om hjärtat, "han har ett varmt hjärta" och "hon är öppenhjärtig". Vilket dravel. Allt sitter i hjärnan. Utan hjärna är man bara en grönsak. Utan förmåga att reflektera är man bara ett djur. Utan kontroll av känslor är man bara en människa. Men med fullständig kontroll blir man ett mästerverk. Det är inte vad de flesta tror. De tycker att man ska vara i kontakt med sina känslor. Vad de inte tänker på är att känslorna är uråldriga och anpassade till förmågan att smälta in i en flock och att reproducera sig. Utan den driften finns inget behov av känslor. Inte för att jag är lobotomerad på någon sätt. Nej, känslorna finns där, det är bara en fråga om hur de ska dämpas. Irritationen ligger där och lurar, får mig att inte vara tillräckligt skärpt.

Igår höll jag på att förlora dem igen, på grund av yttre faktorer. Den snabba sortin från huset gjorde att jag inte hade tillräckligt med tid att ställa om. Jag slarvade och tänkte att jag skulle klara att gömma mig bland alla andra passagerare, men hur det än var såg de mig. Nu har jag grumlat mina utsikter rejält. De vet att jag ser dem. Jag kan alltså förutsäga att det beter sig som människor gör när de är bevakade.

I natt rapporterade jag igen, både till Elias och direkt till Mr Money. Krångligt upplägg med dubbelrapportering, men jag är fast besluten om att jag ska lyckas med uppdraget. Det kommer att ge mig en alldeles unik utgångsposition. Jag kommer vara den mest eftertraktade i Europa i min bransch. Jag kommer kunna välja bland uppdragen. Slippa slödder som Elias och hans gelikar och bara arbeta direkt mot Mr Money. Slippa kladdiga mellanhänder som ska ha sin del av kakan. Det ska bli ett sant nöje att sätta mig på Elias och låta honom springa småärenden åt mig.

I dag var jag förberedd på det oförutsägbara. Total mobilitet alltså, när alla alternativ är öppna. Det kunde bli vilket transportmedel som helst, åt vilken riktning som helst. Jag visste redan innan att jag kunde behöva släppa dem.

Området var rekognoserat; det fanns flera utgångar från byggnaden, men de skulle behöva passera lobbyn och därmed mig för att checka ut. Från klockan halv åtta satt jag i en fåtölj, med en lätt packad väska vid sidan om. En tidning höll mig sällskap. När jag sitter ner är det svårt att se min fulla längd.

Jag hade bytt skepnad till en affärsresande med enkla medel. På kroppen bar jag en mörk kostym, skjorta och slips. En mörk toupé och ett par hornbågade glasögon med fönsterglas var de enda accessoarerna jag bar. Resultatet var fantastiskt och totalt annorlunda.

Inte förrän klockan tolv kom de och checkade ut - precis på deadline. De gick förbi min rygg utan att notera mig. Hon såg sig om under tiden han betalade. Svepte blicken över lokalen och noterade varje människa. Men hon såg mig inte, fast hon tittade rakt på mig. Det var för att hon letade efter ett annat utseende.

De höll en lång konversation med hotellpersonalen och skrev ner anteckningar. Han sträckte något över disken, troligtvis bilnycklar. Sedan lämnade de hotellet sidovägen, genom en anonym dörr som ledde mot Ringvägen, men i skymundan från huvudentrén. De utgick från att jag befann mig på framsidan, och att jag bara höll koll på huvudentrén. Som om jag vore orutinerad.

Snabbt vek jag ihop tidningen, tog den under armen och gick ut genom stora entrédörren. Jag hann se hur de svängde höger och gick ner för trapporna till tunnelbanan. Inte förrän de var utom sikte joggade jag mot trapporna. I handen bar jag min portfölj med nödvändig utrustning - en Sig Sauger 226 och ampuller med Propofol - ett snabbt sedativt medel, pass, kontanter, kreditkort, sändare. Efter tunneln under Ringvägen gick de upp för trapporna igen. Jag joggade efter och människor stirrade på mig, en två meter lång karl som joggar iklädd kostym sticker helt klart ut.

De gick med väska och papperskasse längs Ringvägen, båda bar kepsar och solglasögon. Som om de kunde gömma sig. Som om jag inte ständigt hade ögonen på dem. De stannade utanför en bankomat. Medan han tog ut pengar stod hon på vakt. Jag gled bakom en reklampelare och väntade.

Efter ytterligare några kvarter kom de till en annan automat. Jag förstod precis vad de gjorde - de tömde sina konton. De skulle fly från Stockholm. Jag blev nervös. Helt klart nervös att de skulle ta ett flyg från Sverige, vilket skulle krångla till mitt uppdrag. Många situationer kan jag hantera, men en flykt utomlands är mer än vad jag klarar med Mr Moneys kravställan. Hade det varit ett vanligt uppdrag skulle jag ha varit klar på första dagen. Hade bara knuffat till henne lite lätt mitt i en folksamling, ett litet stick med en cyanidnål och sedan försvinna från platsen. Eller jag kunde ha överraskat henne i ladugården mitt i natten. Nu har jag börjat fantisera om att ta saken i egna händer och avsluta uppdraget. Jag förstår inte varför Mr Money envisas med att frångå standard.

Jag följde dem ner i tunnelbanan. Genom att ta av kavajen och hänga den över armen, varierade jag mitt utseende. Tåget dundrade in på stationen, jag valde samma vagn men dörrparet längst bort från dem.

Vid Odenplan gjorde de sig redo att gå av och jag lät avståndet öka på Gyldéngatan när jag såg att de gick mot en biluthyrning. Jag kunde inte gå alltför nära eftersom det var en återvändsgränd och dåligt med gömställen. Jag gick fram till en parkerad bil och gled ner bakom den. Jag kunde se dem genom den stora glasrutan, där de stod vid disken och fyllde i papper, sedan satte de sig ner vid två stolar medan personalen körde upp bilen från garaget. Han rörde vid hennes kind och hår flera gånger, men hon tittade bara rakt fram utan att visa någon reaktion. Det hade skett en förskjutning av maktbalansen mellan de två. Ja, den informationen var synnerligen intressant, man visste aldrig när den skulle komma till nytta.

En silverfärgad Volvo V60 kördes upp. Jag memorerade hyrbilens registreringsnummer. Jag lät dem åka, det fanns ingen möjlighet att följa efter utan min bil. Allt blev lite mer omständligt eftersom jag ville ha med den. På väg till bilen ringde jag några samtal och nu har jag dem under uppsikt igen. De rör sig åt nordväst. Jag håller huvudet kallt och kalkylerar om utfallen. Nordväst innebär Sveriges inland eller Norge på sin höjd. En bra utgång om de rör sig mot avbefolkade trakter. Har man tillräckligt mycket tålamod kommer lösningarna serverade.