NICOLAS 3
Jag skulle vilja påstå att jag är en hygglig människa. Andra kanske inte beskriver mig så, men det är hur jag ser mig själv. Från början var jag åtminstone en hygglig kille. Problemet var att de som avlade mig inte var lämpade att ta hand om barn. Jag hatar min far. Om jag hade kunnat, hade jag dödat honom. Och antagligen känt mig tillfreds med det. Min far slog mig, om jag bara såg på honom. Han kom in och gav mig stryk, helt utan anledning. Så uppstod den här likgiltiga känslan i mig när någon dör. Speciellt skrävliga typer - de påminner mig om min far. Jag älskar när en skrävlig jävel börjar mucka med mig. Det är den enda ursäkt jag behöver.
Min mamma var en cancersvulst. Hon förstörde alla. Om hon tyckte att jag var för långsam tvekade hon inte att klippa till mig. Vissa påstår att Marika också var ett offer, fast jag vill ändå beskriva henne som cancer. Hon var vittne till misshandeln i många år och sa aldrig något. Ibland, när hon ville ta ut det kuvade raseri som hon kände mot Dennis, smackade hon till mig med ett kvastskaft. Faktum är att hon bröt sönder den där kvasten mot mig, mer än en gång.
Man skulle kunna säga att jag aldrig har haft något val. Jag föddes med en viss genetisk disposition, och svarvades med glåpord och slag till den jag är i dag. Det fanns aldrig några alternativ. Min far spöade mig till jag inte kunde stå upp. Minsta lilla kunde tända gnistan som fick honom att explodera. Ibland höll han mig hemma från skolan veckor i sträck för att blåmärkena skulle blekna. När läraren ringde, fick han till svar att jag hade influensa. Man kan säga att jag var sjuk rätt ofta - i långdragna influensor och magåkommor. En gång när han hade misshandlat mig rätt illa tog de mig till sjukhuset, och när sköterskan frågade vad som hade hänt, uppgav far att jag hade ramlat ner från trappan. "Vi har inga trappor hemma", protesterade jag, men sköterskan sa att jag inte skulle avbryta min pappa utan vänta på min tur. Marika var med på besöket. Jag minns att jag tittade på henne för att få medhåll. Hon såg bort. Sköterskan frågade min far hur många trappsteg jag hade fallit nedför, och han svarade 10 eller 15. I journalen blev skadan noterad som olyckshändelse i hemmet.
Mina föräldrar påminde mig ofta om att de aldrig ville ha mig och att jag var en olycka som borde ha plockats bort. Ibland tänker jag på hur annorlunda det hade varit om de hade signerat dokumenten för adoption. Vem hade jag varit då? Kanske en framgångsrik affärsman, som jag är i dag, fast inom en mer respekterad bransch. Kanske en strateg inom det privata näringslivet. Allt hade varit annorlunda, helt klart. I detta liv blev jag den jag är, och för det kan jag aldrig hållas ansvarig.
En sak vet jag - du har inte rätt att döma mig. I vårt universums lotteri hade du tur, och jag otur. Du kan sitta på dina höga hästar och moralisera, men faktum är att om vi byter atom för atom, blir du Nicolas Blom. Du blir pojken som fostrades av Dennis och cancer. Du blir pojken som ingen hjälpte och ingen trodde på.
Jag brukar inte tänka tillbaka särskilt mycket på det som har varit. Det är bäst att blicka framåt. Inget förföljer mig. Inga mord hemsöker mig. Ingenting. Jag tänker inte på det. Det finns bara en sak jag ångrar i mitt liv. Att jag inte dödade dem när jag hade chansen.