NICOLAS 4

Tålamod är en dygd, brukar man säga. Den som har tålamod, den har allt och lyckas med allt. Det är så planering hänger ihop med framgång. Det är viktigt att inte låta sig ryckas med av känslor och omständigheter. Lustarna kanske finns där i köttet, men de måste förtryckas om framgång ska nås. Om inte lustarna kvävs är man fånge i sin kropp, då sker de mest impulsiva saker som får en på fall. Om och om igen har det bevisats i historien. De svaga ger efter och åker fast. De åker alltid fast till slut. För i impulsiviteten förlorar de kontrollen, och i brist på kontroll lämnar de spår efter sig. Bara den starke vinner över köttets vilja. Bara den starke kan arbeta ostört för alltid. Jag har 13 aktiva år bakom mig. Har aldrig blivit misstänkt eller utredd.

När man har tillräckligt mycket tålamod, kommer lösningarna utan större ansträngning. Det gäller bara att bevaka och analysera. Planera. Vänta på rätt tillfälle. Det var precis så det var när jag fick beskedet att röra mig söderut. Jag hade bara iakttagit kvinnans omgivning, bevakat gatupredikanten, samlat ihop information kring familj och vänner och således fått en bra bild av vem hon är. Visste fortfarande inte var hon befann sig, men det hade andra koll på. Elias hörde av sig och rapporterade var hon var och att hon serverade lösningen på ett silverfat. De var nu två. Två flugor i en smäll.

De befinner sig i ett bra område, lite avsides vid kusten. De gömmer sig hos en vän som visar sig inte vara en vän. Det krävdes bara lite pengatrubbel för att sälja ut dem. Bevisar bara att jag har rätt i att inte ha några vänner, det är alltid de som förråder en till slut. Det är vännerna som hugger en i ryggen.

Uppdraget kan bli långtråkigt, men det är monotona jobb som gör mig lämpad för tjänsten. Jag har bättre tålamod än någon annan i branschen. Jag kan vänta ut de flesta. När människor har legat och tryckt i evigheter, blivit trötta på varandra, sig själva och börjat klättra på väggarna, det är då de börjar ta risker.

Det längsta jag har väntat ut en person är 67 dagar. Jag hade en känsla av att mannen skulle lämna sitt gömställe på grund av tristess. Eftersom ingenting hände, trodde han till slut att jag hade släppt honom. Han kikade ut och ingenting hände. Han gick ut i trädgården - ingenting hände. Han åkte till slut till sin vän. Jag följde efter och knäppte hela sällskapet på tre personer. Två var mina måltavlor, en var sidoskada.

Efter det uppdraget fick jag de bästa rekommendationerna och kunde ta ut obegränsat med arvode. Pengar är alltid bra att ha, men det är inte därför jag gör det. Du kanske undrar varför jag gör det? Varför hålla på med detta, när man kan ha ett vanligt kneg?

Du ska inte tro att jag känner något. Ingen lust, ingen rädsla. Ett mord ger mig ingenting, ingen adrenalinrush. Jag vet att det finns sjuka jävlar som dödar och njuter av det. Inte jag. Jag bryr mig inte överhuvudtaget. Det här är vad jag kan, och vad jag gör bättre än någon annan. Min drivkraft är att vara den bästa i branschen, att vara den som får de svåraste uppdragen. Jag är en driven affärsman som bygger min egen verksamhet. Du kanske tycker att jag är sjuk, men det är en sjuk värld vi lever i och jag gör bara vad jag kan för att överleva i den.

Jag begär inte att du ska förstå. Kan vi någonsin förstå varandra? Måste man inte ha levt en medmänniskans liv för att förstå den? Det spelar ingen roll. Jag behöver inte stå till svars inför någon. Varken för dig eller för någon annan. Ingen kan döma mig. Ingen Gud. Ingen djävul. Man har bara sig själv. Själv är bästa dräng.


Nicolas 5