Varför skrev jag Labyrint - vägen in?

Inte visste jag att mitt liv skulle förändras av att jag valde att plocka upp det där röda föremålet som låg under motstående säte på tunnelbanans linje mot Ropsten. Ibland kan omvälvande saker ske utan att man ens registrerar dem som omvälvande. Jag böjde mig framåt och gick ner på knä för att ta upp det, lite för att jag var nyfiken, men mest för att mina föräldrar har lärt mig att plocka upp skräp, ja till och med andra människors skräp. Men det var inte skräp, det var en bok. Efter att ha bläddrat i den förstod jag att det var en dagbok och insikten fick mig att reflexmässigt slå igen den. Som dagboksskrivare känner jag till hederskodex - man läser inte andra människors dagböcker. Inte en enda rad.

Väl hemma gjorde jag sökningar på ägarinnans namn - för det fanns ett namn på framsidan - i förhoppning om att jag skulle finna hennes telefonnummer eller en adress. Men mina försök var resultatlösa. För att ta reda på fler ledtrådar läste jag dagboken i alla fall, trots kodex, och det är jag glad för idag. Den ledde mig till Julia Harboe och det var hennes historia som inspirerade mig till att skriva Labyrint - vägen in. Hur är det att ständigt tvivla på vad som är verkligt och vad som är hallucination? Hur upplevs det när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut och ersätts av ett drömlikt tillstånd där klarhet lever granne med galenskap?

Julias berättelse angränsar till ett område som jag länge har fascinerats av - vad verkligheten består av och hur lite det medvetna jaget egentligen kan uppfatta av den. 

https://www.instagram.com/p/BI0NI27Asme/?taken-by=julia.harboe